Don'tStealMyLollipop

Idag, har jag varit barnvakt.

Och jag gillar faktist barn.
Jag gillar hur de ser på världen, med nyfikna ögon fulla
av liv. Allt är roligt, allt är spännade och allt är framförallt lätt.
Men att de är så posetiva kanske är för att de inte fått tillräckligt
med fakta för att veta hur saker egentligen går till, enligt dem är
väl allt som mamma och pappa förklarat.

.

Jag har inte lyssnat på Lars på evigheter, så jag satte
på lite musik av honom. Efter att ungefär 5 sekunder började
jag bara okontrolerat gråta. Jag vart alldeles jätte paff.
Det är inte likt mig att bara börja gråta sodär, och det
är värkligen inte likt mig att börja gråta på morgonen.
Jag skulle nästan kunna påstå att jag inte gråter på
morgonen. (undantag för om jag bråkat med pappa
eller liknande)

Men jag grät inte för att jag var ledsen, det kändes inte så
i alla fall. Det var som om någon gammal kännsla hoppade
på mig åkte in i mig och sen igenom ögonen åkte den ut i
vattenform. För det kanske det tårar är. Starka kännslor i vatten
form? Okej, jag medger att detta lät väldigt skumt, för man kan
ju inte ta på en känsla, right? Tårar är väl mer beviset
på att starka känslor bombaderat enns sinne.
Nej nu måste jag sluta tänka.

På återseénde! / Hedda

Jag älskar att drömma, att drömma sig bort, vart man vill,
till vilken tid man vill och med vem man vill.
I morse, i min säng, åkte jag till Thailand. Jag låg där
med en milkshake brevid mig medans solen sken mig i ögonen.
Där låg jag och blundade, och det fanns ingen skola med en massa
krav. Det fanns ingen ideal på hur man bör vara. Där fanns bara
Lycka, och kärlek.

Sen vaknade jag upp ur mina drömmar av min mamma som kom
och sa att jag hade brottom till skolan.

Och jag vet att jag inte bloggat på ett tag, ja det var närmare bestämt en,
två, tre, fyra, fem, sex dagar sen. Men jag har varken haft tiden,
orken eller insperationen. För det känns inte så meningsfullt att skriva
om mina super intressanta skoldagar, eller liknande.

Lycka!
Ja, lycka var kännslan som drabbade mig när
jag i morse 11.10 tittade ut egenom fönstret och
såg staden vara belagd med ett lagom tjockt lager
av snö. Även fast jag tänkte efter och undrade om jag
borde vara lycklig av snön som fallit med tanke på kylan
som den innebär så fortsätte lyckan att hålla ett stadigt
tag om mig. Jag som har börjat blivit lite mörkrädd så här
på senare dagar. Nu kommer snön och ljusar upp. Äntligen!
Sen kunde jag så klart inte låta bli att öppna fönstret och
sträcka ut handen och fylla den med snö. Det var kramsnö!

Snön får en ju också att börja tänka på julen, såklart.
Och det är bara 32 dagar kvar om jag räknat rätt.

Ibland undrar jag vem jag egentligen är.

Jo, jag vet att jag heter Hedda. Jag vet att jag är 14 år, går
i björkhagensskola där jag har relativt många vänner, och oftast, ja, oftast
ser jag nog ganska glad ut.
Men mer, djupare, vem är jag då?

Jag vet att jag är väldigt kännslig. Även om jag är bra på att
dölja det, så har jag väldigt lätt för att bli ledsen. Att min pappa förut
sade, för ett par dagar sedan: "men du blir ju inte ledsen för sånt" visar
på att jag nog är väldigt duktig på att dölja.
Okej okej, jag är kännslig. Men mer då?
Förut, iallafall, trodde jag att jag var snäll, ibland lite för snäll,
men jag har börjat tvivla, jag börjar, ibland, att se tecken på att
det finns en elakhet i mig också. Fast i för sig kommer alltid ångesten
krypande de få gånger jag varit elak.
Men en händelse har nog gjort att jag hittat tillbaka till det gamla endå.
Okej, we get that. Men mer, vilka mer undangömda delar av min själ
ska jag blotta i denna blogg?
Ja..
...
Det är nog det som är problemet. Jag vet inget mer och djupare om mig själv.
Och jag ställer mig själv frågan vem jag egentligen är. Men som svar får
jag en tystnad, som övergår till tomhet.

Såg hur snön föll ner imorse.
Den föll långt ifrån himmlen, landade på marken bland
de andra snöflingorna och vart, slask. Kul.
Det ska vara snö, eller så ska det inte vara någonting alls!!!1

Shila ligger här brevid mig, och ömt stryker jag henne
över ryggen. Hon är en sån otroligt fin katt. Min första katt,
eller iallafall den första katten jag minns att jag fick.
Hon är bara så speciell, så fin, och smart. Varför hon är smart
kan jag inte riktigt förklara. Hon bara är det, och man märker det.
Något som jag också gillar med henne, är att hon gillar mig.
Ja, hon gillar nästan bara mig, eller iallafall gillar hon mig mest. Och det är, som
om hon bara gillar vissa av mina vänner, inte alla. Hon är ingen dum bimbo som är
hur lättflörtad som helst, nej, inte min Shila.

Klockan var runt elva på morgonen, och jag, min far, och hans
tjej Marie satt och drack kaffe, läste morgintidningen och åt
mackor. Morgonen var alltså, en helt vanlig söndagsmorgon.
Plötsligt ringer telefonen. Min far går fram, svarar.
I andra änden är det min mammas vän, Susanne.
(För er som inte vet så är min mamma i Indien och beräknas komma
hem måndag kväll)
Mamma hade tydligen blivit rånad.
Oron drabbade mig som en sten, en stor sten som tungt
föll ner igenom min hals, ner i magen där den snurrade runt några varv
och tillslut stannade.
Men, som tur i oturen var det inte så hämskt som det lät, och
min mamma var oskadd (är oskadd).
Men eftersom passet, pengar, bankkort och sånt försvann
lär hon inte hinna med sitt plan.
....
skit.

Jag älskar att sitta på tunnelbannan, med bra musik.
När mörkret har fallit och gatolamporna lyser upp staden.
Hur man tittar ut igenom fönstret och ser en ensam varelse
promenara fram längs mörkret. På de där stigarna där
mycket kan hända. Sanningar kan komma fram, glada som sorgsna,
och folka kan också bli våldtagna. Men staden fortsätter att sprida ut
sitt lungna budskap, och lamporna forsätter att lysa upp stigarna,
och husen där intill. I husen där livet flyter på som tidigare ovetande om
vad som kanske hänt inte långt ifrån dem.

Och ja, jag vet. Mina blogg inlägg började inte flyta på som nigarafallet.
Anledningen är att jag fick dator förbud igen. Fråga mig inte varför för
det vet jag inte.

Nu är jag inte nästan inte alls sur på pappa längre.
Bara en snutta irreterad, men det tar vi sen. Han har nämligen bytt "uppfostrings strategi".
Nu, uppmuntrar han mig när jag gör läxorna med bio biljetter etc, istället för att straffa med data förbud och sånt strams. Och det funkar, så mycket bättre. Jag har till exempel suttit över två timmar med matten, som jag värkligen hatar.
Jag kan tom säga att jag tycker om min pappa nu. Även om jag alltid gjort det, igentligen. Under allt hat, alla bråk, så har jag alltid tyckt om honom. Han är ju endå samma person, samma person man kan diskutera saker i timmar med,
han är min samma pappa, den där pappan som tycker att rätt ska vara rätt, vänster partisten, som värkligen står för det han tycker, och är den, som jag alltid sett upp mot lite. Anledningen till allt är nog endå att jag svikit honom. För jag kan själv tänka att om man har ett förtroende för sitt barn och sen, så sviker den det förtroendet, det känns nog inte så kul.
Och om man desutom bygger upp förtroendet igen och börjar, igen att lita på barnet och den sviker det -igen. Det kan nog värkligen inte kännas bra. Och grejen är att jag svikit det förtroendet väldigt många gånder.
Anledningen till min "snutta med irretation" är för att jag inte får sitta något vid datan som paus i läxandet. Jag menar, det är ju endå helg, och jag tycker faktist, att jag förkänar att ha lite helg. ( om ni undrar hur jag då kan sitta vid datorn så är det för att jag är lite för smart)

Måste också skryta med vilken fanstastisk dotter jag är också som
går upp tidigt och gör frukost åt sin gamle far, gav även en chocoladask
(som jag köpt för pengar jag fick av pappa för att köpa mat).
hjälp fick jag av pappas flickvän som kom dit innan pappa hunnit komma hem från
sitt nattjobb. Snacka om att jag är drömdottern! (eeeeh tyyyst!) Det är Farsdag förer som inte visste.
Puss, hej. (se där, vad artig jag är, rimma kan jag också)

Och nu är mitt data förbud slut så blogg upptaterande
kommer flöda på som nigarafallet, ungefär.

Men min vecka har väl inte varit den mest intressanta
förutom ett uvecklingssamtal med en mentor som
satt och maserade sin tinning och värkade almänt
stressad. Men ställde svåra frågor som jag inte
riktigt fattade, och mest skrattade bort. Sen ska man
bli mer "jämn" och jobba som jag tydligen kan, ibland.

Men det roligaste i det här kapitlet om mitt liv var väl
Emmas fest, som ni kanske förstår var, rolig.
Och jag gjorde ett ganska misslyckat försök med
att ha lockigt hår eftersom man skulle se lite extra
"uppklädd" ut.

Och sen det mörkaste i kapitlet: Lars åkte ur idol. mwaah.

Skrev precis ett väldigt gnälligt inlägg om hur jag
saknar min mamma och för tillfället hatar min pappa.
Och hur jag satt och grät som en liten 5:åring
Delete är min bästa vän.

Nu sitter jag och skrattar så jag gråter åt Lars framträdande
som jag missade i fredags men nu kollade på tv4:as hemsida.
Lars är den roligaste som finns typ!!!11
Det är så lite som kan få en ifrån att vara så ledsen att man börjar gråta som en gris
att skratta åt minsta ting.

Och jag har städat hela huset och sopat och hela paketet!
Om min pappa hittar något fel nu, då, då, borde han fan
få nobellpris. Han sa innan han gick att jag får dator
förbud hela veckan om huset inte såg exakt ut som i fredags morse.
Jag har bestämt mig för att sluta tycka så himla synd om mig hela tiden.
Liksom snälla, skärp dig, HEDDA SKÄRP DIG!!
Gör det bästa av situationer, jag ska bli kompis med pappa också. hihi

Sen vill jag ju tillägga att jag haft en massa fint folk här också.
Vi har kollat på olika skräck filmer och ätit en massa.
Trevligt, om man frågar mig.
Och jag ska vara tillräckligt trevlig för att önska alla en
glad Halloween (eller vad man nu säger)