Don'tStealMyLollipop

Jag börjar sakta med endå ganska så säkert känna att
jag håller på att bygga upp ett självförtoende. Sten för sten
bygger jag. Tillsut kanske det kan bli en mur. En mur som ska
skydda mig? Mot allt? Vad dessa byggmatrial kommer ifrån vet
jag inte riktigt. Kanske har bloggen något med detta att göra?
Kanske för att jag skriver ner mina tankar och börjar se en skymt
av den jag kanske är. Jag har väl kommit på stigen mot att
hitta mig själv. Men vad är egentligen att hitta sig själv?

Är det att veta sina brister och styrkor?
Eller är det att se sina brister och styrkor, förstå
hur de kommit genom olika situationer man varit med om?
Eller kanske se sina brister och styrkor, och helt enkelt kunna
acceptera dem?

Kanske är det som betyg. I vår skola är det t.ex ofta såhär:

För att få godkänt ska man veta hur saker är. 
För att få väl godkänt(förutom G kriterierna) ska man veta varför saker är som dem är.
För att få mycket väl godkänt ska man (förutom G/VG kriterierna) Kunna reflektera och se
hur de olika händelserna har för inverkan på framtiden.

Okej, MVG var inte riktigt med mig där, men kanske förstår ni hur jag tänker?
Fast inte klandrar jag er inte om ni inte gör det, det är inte alla som gör det precis.
Inte heller alltid jag själv. (Någonstans på vägen körde bilen av vägen) Bilen är
jag. Vägen är min tanke gång. Något sådant.

Äsch, På återseénde!

/Hedda- The car. :>

Höll på att skriva ett inlägg igår, men vart avbruten av min mamma som sa att
jag måste stänga av datorn, vilket resulterade till ett jättestort bråk. Jag skrek
"Jag hatar dig" Det högsta jag kunde och mamma skrek som jag aldrig hört
henne skrika förut (undra om jag någonsin hört henne skrika på mig någon
gång ens) Jag sprang iallafall in på mitt rum och smällde igen dörren.
Försökte gråta ljudlösa tårar, för jag ville att hon skulle tro att jag var "stark"
och inte alls brydde mig om vad jag eller hon sa. (vilket var väldigt fel, ju kärleksfullare
mor, ju mer skuld känslor får barnet, är mamman elak lär sig barnet istället att hata
och min mamma är väldigt kärleksfull)
Jag ville egentligen springa fram till henne, krama henne och säga att jag inte alls
hatade henne. Men min stolthet höll mig fast. Den hade bundit fast mig med vassa nålar
som jag förtvivlat försökte riva loss. Tillslut lyckades jag iallafall riva loss nålarna och sprang ut
till mamma, sa att hon hade rätt och grät lite mot hennes axel.

Och vad vill jag säga med detta inlägg?
Jo, jag vill säga att vad jag tycker att vara stark är inte att kunna
säga saker utan att bry sig. Att  vara stark är till exempel
att göra saker man egentligen tycker är jobbiga. Som att jag, i mitt
fall, lyckades bryta mig loss ur min stolthets grepp och erkänna
att jag hade lite fel.
 
Jag vill också säga att man känar på att vara sk stark
Efteråt kände jag mig bättre, vet inte riktigt
vart, men jag tror det var vid hjärtpartiet någonstans.
Mamma sa också att jag kunde vara med Izabelle en liten
stund dagen efter. (Innan hade hon skrikit att hon skulle dra in mitt barnbidrag
om jag gick ut med henne)
Och sist men inte minst delade vi på en semla och varm mjölk!

(Måste även tillägga att både jag och mamma hade lite pms, båda fick vår mens igår. hehe)

På återseénde!
/Hedda- the strong one!  :D

Okej allihopa, jag har precis kommit på värsta grejen så lyssna, eller ah, läs:

JAG ÄR FÖRFÖLJD!!!!

Jag kan inte förstå att jag inte kommit på detta
tidigare. Detta förklarar varför jag;

Jämt glömmer/tappar bort grejer
Det är han som gömmer och snor dem, bara för att folk ska tro
att jag är förvirrad, så att jag, om jag kommer på honom, inte ska bli trodd.

Jag ibland, speciellt i mörkret känner mig förföljd/att någon kollar på mig.
Det är ju såklart han som förföljer mig.

 Det ibland känns det som om det är en annan själ inom mig
Alltså, det är någon som ser vad jag ser.
 Hör mina tankar och ljud runt om kring mig osv.
 Det är speciellt jobbigt om jag ska duscha. Jag menar, man vill ju
inte att någon ska "titta in en"

Osv...

Iallafall, jag är inte galen! jag är inte paranoid! Jag är bara förföljd!
Det är så uppenbart och så otroligt befriande! Jag
menar, nu behöver jag inte känna mig dum över dessa grejer,
för det är ju inte mitt fel!

 

Jag har en liten idé över vem det kan vara, fast jag fick fotografera lite diskret. Han får ju inte fatta att jag är honom
på spåret!
(Det kan ju vara typ en tant också, fast det skulle inte vara lika coolt)

På återseénde
/Hedda- Don't blame it on me, blame it on him

Jag har kommit på att jag inte riktigt är rädd för att misslyckas, som jag
förut trodde. Det är bara det att jag blivit perfektionistisk. Eller iallafall fått lite
drag av det, ibland.
Hah, det trodde ni inte om mig va?

Min mamma är också det. Jag tror jag börjar bli mer som henne.
Det är bra, eller jag vet inte. Vill gärna vara vara i någon rimlig balans
emellan mina två älskade föräldrar. Min pappa är sådär, väldigt intelligent och rolig.
Samtidigt har han en lite barnslig sida, och kan ibland också få det väldigt rörigt i huvudet
och även i hemmet. Min mamma är också intelligent, eller kanske mer klok. Har man
ångest eller liknande, går man till henne, hon har någon slags trollformell som nästan
alltid kan trolla bort den, det är som om hon alltid har dessa perfekta ord som alltid träffar rätt.
I alla fall sen är det de märkliga. Hon är på ett sätt väldigt lugn, håller på med meditation
och yoga mm. Sen är det den perfektionistiska sidan, en sida som gör att hon kan vara väldigt stressig,
eftersom det tar tid att få allt perfekt.

Min perfektionism är kanske lite ovanligare. Jag vill nämligen antagligen göra något bra,
eller inte göra något alls. Jag hatar att lämna in uppsatser jag inte är helt nöjd med. Jag
lämnar hellre inte in något alls, egentligen. Min perfektionsm är oftast negativ, eftersom jag oftast väljer att
inte göra något alls. Jag vågar ganska sällan heller försöka mig på "VG/MVG" uppgifter, eftersom
man knappast kan göra det bra i början. Att lära sig sådant tar ju mer tid en tiden man har på sig. För
att klara sådant misslyckas man antagligen på vägen, vilket är något jag inte riktigt tål.

Ett annat exempel är min historia jag nämde i ett inlägg lite längre ner. Den historian har jag
fortsatt med och lagt ner väldigt mycket tid på. Men jag har endå nästan skrivit ungefär lika
mycket som jag hade ifrån allra början. För att jag hela tiden lägger till, tar bort och ändrar.

Den måste helt enkelt vara perfekt!
(blir nästan arg nu!!!)

Ni ska inte tro att jag är sodär oerhört självupptagen bara för att min blogg i stortsett
bara handlar om mig. Fast jag tänker inte be om ursäkt för något. Det är ju endå
MIN blogg, och ganska logiskt vore det kanske om den handlade om just MIG!
Fast kanske är jag självupptagen. Jag vet inte. (Vad är jag?) Är det inte jag som
är mitten i mitt eget universum, eller? (Vad vet jag? Ingenting?)

Äsch, det börjar bli sent, jag är trött. Kanske får man säga vad man vill då. Kanske.
(sen när invarderade alla dessa "kanske" och dessa "jag vet inte" min blogg?)
Egentligen tror jag att jag vet. Kanske.
(Skrev detta inlägg runt 2 på natten förut, men råkade spara som utkast, om ni undrar varför jag tycker 19:44 är "sent")

På återseénde, kanske.
/Hedda who's maybe kind of great. Maybe.

Jag har såhär, på senare dagar börjat bli så jäkligt paranoid.

Det mest paranoida tänker jag inte ens berätta om,
för ni skulle antagligen tro att jag ljög/överdrev och
att jag söker väldigt mycket uppmärksamhet.

Jag kan iallafall säga att det gjorde mig jävligt
rädd och förvirrad. När jag kom till skolan den dagen
var jag så förvirrad att det kändes som om jag levde i en
bubbla för tillfället. Jag fick också frågan om jag blivit våldtagen.

Men jag kan berätta om saker som ständigt händer mig om
kvällarna, som ikväll t.ex, då jag gick till badrummet för att
borsta mina tänder, och hörde ett ljud. Jag sa då "mamma?"
Men fick inget svar, då vart jag så rädd att jag genast sprang in
i mitt rum. Så inatt sov jag med oborstade tänder. Usch.

Sådant händer mig varje natt.. (alltså inte att ha oborstade tänder
utan att jag jämt blir rädd för allt)


På återseénde!

/Hedda - The great crazy one!

(Jag menar inte riktigt  rubriken, tyckte bara den var lite, lite fiffig, hoppas ni "fattar"  den)

Ibland kan man vara så oerhört elak mot sig själv. Jag syftar t.ex på idag.
Efter idrotten, då jag ansträngt mig lite mer en vanligt, sedan stått på
händer och därför fått en röd nyans i ansiktet.

Iallafall, när jag då kommer ner till omklädnings rummet, och ser mig
själv i spegeln säger jag högt: "Fyfan, vad ful jag är" Jag menar
vad ger mig rätten att säga så, egentligen? Skulle jag säga så
till andra människor? Aldrig i livet! Så jag undrar varför är man så
fruktansvärt elak mot sig själv?

Jag vet inte. Jag undrar om det finns det
svar. Det är ju inte för att man mot andra människor
skulle vara rädd för konsekvenserna det fick av att säga
något sådant, eller kanske till viss del. Men mest är det
väl antagligen för att man skulle få en sådan ångest av
ett uttalande som det.

Kortsagt, säger man inte så till en annan människa.

Frågan är varför man säger så till sig själv...

På tal om att vara elak mot sig själv, så är det en till sak
jag har tänkt på.
Nämligen, att man ibland kan dra sådana förhastade slutsatser
om vad man kan och inte kan.
Jag har till exempel alltid tänkt "Jag kan inte rita"

Men sedan en kväll fick jag en sådan plötslig
lust till att rita. Så jag började, och gav mig inte tills
jag blev nöjd. Min mammas kommentar var att jag
var begåvad. Lite märkligt att man gå ifrån att inte
kunna till att helt plötsligt vara begåvad.
Fast, hehe, den kvällen kom jag i säng
runt 4...
Iallafall, min poäng är att alla kan, bara de vill.
Visst, har olika människor förtur till olika saker.

Jag vet, det är jobbigt, men det som egentligen
behövs för att klara det man nu vill klara
är viljan, självförtroendet och  i vissa fall
jäkligt mycket tid! Sen kan det ju vara
utrustning som i mitt fall var papper, penna
 och mycket sudd.

Måste tillägga att jag har börjat rita mycket nu :D

På återseende!

/Hedda - Ther's so much I can do, and it's just the same with you.

Sedan i lördags har jag känt mig mycket bättre på något vis. Kanske behöver
man backa några steg för att sedan kunna ta sats och hoppa lite högre.
Jag känner mig piggare trots att jag inte sovit mer, nästan mindre tom.
Sen är det något annat också, jag känner mig bra. Bra som jag är, inte som
någon jag inte är. Det är nämligen så att jag duger, precis som den jag är.
Och så poff har jag kommit en bit  på vägen mot ett mycket bättre självförtroende.

Det är så märkligt, som om vi människor som inte har några problem,  skaffar vi oss det,
eller lyckas alltid hitta något som inte är perfekta på kanske oss själva eller vår omgivning.

Jag menar se på mig t.ex. Jag har de perfekta föräldrarna (nästan)
Jag har väldigt bra vänner.
Trots att jag inte har sådär jättebra betyg, så mår jag ju inte dåligt i skolan.
Jag har inga fysiska skador.
Jag har bra med pengar.

Och ja, listan kan göras mycket längre. Men endå,  så ska man med sitt bästa
förstoringsglas leta reda på svackor på sig själv eller sin omgivning. That sucks.
Så nu har jag lämnat det. Istället ska jag använda förstoringsglaset till att hitta
allt bra, fast jag tror inte jag behöver det, det syns så tydligt endå.

Inte för att förespråka att må dåligt är bra, men, Om ni känner en dålig
kännsla inom er, ta emot den. Det blir bättre sen.

På återseénde!
/Hedda- The great one! :D

Denna dag kändes lite konstig, liksom allt annat gör, framförallt jag.
Mina känslor går upp och ner som vågor, ena sekunden är jag glad
andra kan jag bara känna mig ledsen, helt utan anledning. Men dessa
vågor är bekanta. Jag känner igen dem, ifrån femman någon gång.
Vågorna smakar inte bara salt, de smakar lite av någonting som man inte
riktigt kan sätta fingret på, vinden som vågorna skapar säger i alla fall att
jag inte ska tro att jag är något. Men jag vill inte höra vinden viska detta
i mina öron, jag vill inte höra. Så istället skriver jag en historia om en tjej
med anorexi. Denna tjej är självhatande och mobbad av ungefär, alla.
Alla, förutom hennes egna föräldrar. Men dessa föreldrar vet egentligen inget om
henne, för allt de vet har hon hittat på, ungefär.

Efter detta kändes det ganska så bra, det var som om denna tjej, som
föresten fått namnet Eva, tog över mina negativa tankar.
Jag har alltid varit någon som gillat att fantisera, även om jag så här på senare år
kommit ifrån det, väldigt mycket. Men jag minns förut, under ungefär hela låg och halva
mellan stadiet. Tider jag ofta bara kunde sitta och drömma. Men detta var inte bara positivt,
det störde mina studier. Eftersom jag ofta bara kunde sitta och drömma bort lektioner. Jag mindes
hur min lärare tog upp detta med mina föräldrar. Men det vart bättre och bättre och mot
6:an var det nästan som om jag helt glömt bort hur man gjorde detta, drömma alltså.

På återseénde
/ Hedda- The one who's a little great (but she was even better before)

Så, nu skriver jag nog detta inlägg mest för att konstatera
att jag faktiskt, tro det eller ej, är vid liv. Och livet ja, det rullar väl
på, även om jag, sedan sjukdomen drabbade mig, mest gått
runt och känt mig lite som en living-dead-doll. Varför det känns
så är väl antagligen för att jag är så trött. Jag känner mig varken ledsen
eller speciellt glad. Men något posetivt jag iallafall kan säga är att jag
hållit nyårslöftet att göra alla läxor väldigt bra trots tröttheten som
lagt sig som väldigt tunga stenar i fickorna.

På för hoppningsvis en lite tidigare återseénde.
/Hedda

Och nu sket sig alltihop!
Allt jag planerat, eller iallafall det jag hade
planerat att planera. Jag hade tänkt börja 09 bra och jag
hade tänkt träffa kompisar varje dag som var kvar av detta lov.
I den planeringen fanns det inte med att få feber. Inte heller
att få hela tandköttet uppsvält eller att ha ont i ögonen, huvudet och halsen.
Tre dagar hade jag tom planerat ihop. Och jag lovar er, jag är ingen människa
som i vanliga fall planerar. Men nu kom jag helt av mig, och allt föll ihop.

Nu vill jag inte längre. Det enda jag tyckas vilja är att kolla mig själv i spegeln
och skratta åt hur ful jag är. För jag lovar er, det är något jag värkligen är nu.

Förlåt för att jag gnäller, men jag är febersvag, så vi skyller allt på det.

/Hedda