Don'tStealMyLollipop

Okej, nu skriver jag detta inlägg mest för
att kunna säga adjö till kära år 2008!

So here I go:

HEJDÅ 2008!!

 2008 har gett mig de bästa
stunderna i mitt liv, men samtidigt de sämsta. och jag
orkar inte skriva en lång lista på saker som hänt mig, men jag
vet att dessa stunder finns med mig, alltid.

Så på återseénde! /Hedda

Okej, så var det ju det här med nyårslöften, jag ursäktar
att detta blir det tredje inlägget om just detta, men jag
anser faktiskt att detta är tämligen viktigt för mig.

Jag tänker nu skriva upp dem, och ni, mina kära vänner,
är vittnen till detta!

1. Sluta vela, börja leva!
Som inlägget en trappa ner.
2. Göra ALLA läxor!
För så jävla svårt kan det väl inte vara?
3. Ge folk, mina vänner speciellt fler komplimanger!
Det kommer antagligen få både mig och männsikorna runt
mig att må bättre?
4. Göra någon form av träning minst 2 gånger i veckan!
Fick boxning i julklapp (haha) så en dag är redan avklarad
och dag två av träning borde jag faktiskt klara, ett simpass eller
promenad tillexempel är väl bara trevlig. Fittness, here I come?


Så jag önskar er alla ett väldigt grått nytt hår, puss på det?

Jag har kommit på ett väldigt bra nyårslöfte. Ett nyårslöfte
som förhoppningsvis gör en liten vändning på mitt liv.
Och det lyder:
"Jag ska sluta vela på saker hela tiden, och istället
börja leva lite mera"

Alltså att man slutar tänka lite grann. Sen också att jag ska
försöka ta tag i mitt liv. Har jag tråkigt ska jag ringa
en kompis istället för att sitta och ruttna bort framför en dator,
iklädd endast linne, trosor och fettigt hår. Sluta sitta där, tills
mossan börjar växa på mig och tills det enda som finns kvar av mig
blir lite sand som min fader kommer och sopar upp. Sedan slänger
han ut det på våran tomt och katten min går ut och bajsar på den där sanden.
Visst, det kan vara skönt att ha sådana dagar ibland, men endå till lagom mängd.
Sen också om jag vet att en läxa ligger i hallen, så är det väl inte så jävla
svårt att gå och göra den.
Som sagt, sluta vela, börja leva!

klockan är nu 17.05 och idag har jag.. ätit flingor och... suttit vid datorn.

Liksom, toppen Hedda! värkligen, absolut, INTE!

På återseénde!
/Hedda - The not so great one (men vi kanske kan låtsas endå?)

Nu sitter jag här i bilen med en bra kännsla i magen. Tittar jag ut igenom fönstet
ser jag träd som frosten gripit ett hårt tag om och färgat vita.
Bakom träden ser man solen som håller på att gå ner och himlen lyser
starkt orange med några blåa måln lite här och var. Kontrasterna är obeskrivligt
vackra. Tänk er det framför er så kanske ni kan förstå, litegrann, varför det känns bra.

På ett sett känns det tråkigt att lämna norrland, och släkten. Jag som
t.o.m börjat prata litegrann som dom. Jag gillar att spela "Rappakalja"
och skratta åt ord som "Bjonk" och "opluppad". Jag gillar att promenera i farmor och farfars
fula kläder och gillar den lilla staden som kusinerna bor i, där man hälsar på alla
utan att dom, som i stockholm, varken skrattar eller kollar konstigt på en.

Samtidigt ska det bli kul att träffa alla kompisar. Jag vill krama om dom
och säga. " Fan vad du är bra".
Jag är faktiskt också bra, och  vet du vad? Det är du med. Det gäller bara att erkänna det
för dig själv. Ta fram det, för den finns där, medvetenheten om hur bra du egentligen är.
Ta fram den, smeta in din hjärna med den, öppna fönstret och skrik.
"Jag är så jävla bra!"
Sen hör du hur grannen skriker:
"Håll käften klockan är tre på natten"
Då går du ner till honom/henne bjuder på en kopp kaffe och övertalar honom/henne
hur bra han/hon också är. Sen springer ni ut på gatorna som två idioter
och skriker att ni är så inihelvetet bra!

För vi alla kan inte vara fotomodeller, vi kan inte heller vara sådär överdrivet utotriktade
och snälla roliga eller kaxiga. Men något vi alla kan vara, det är oss själva, och det är
fan minst lika bra!

Puss på er och jag älskar er allihopa era söta små
fanskaper! ♥

På återseéde! /Hedda- The great one.

Nu är det endast 4 dagar kvar tills nyår, vilket betyder att det är dags att tänka ut
ett par rimliga nyårslöften. Och då kommer den stora frågan upp:
Vad är egentligen ett rimligt nyårslöfte?
För min del gäller det att inte ha för höga krav, men samtidigt inte ha för "flummiga".
Om man tar som ett exempel att jag tycker att jag äter för mycket godis.
Säger jag då, tydligt, att jag inte ska äta godis på hela året
så kommer jag kanske klara första veckan, andra veckan,
och om jag kämpar på ordentligt kanske t.o.m tredje. Sen smakar
jag en godis, två godisar och mitt löfte faller pladaskt och det enda som finns
kvar av det löftet är en kännsla av ett misslyckande.
Säger man istället, lite flummigt, att  "Jag ska äta mindre godis"
Funkar det antagligen inte heller särskilt bra. Det är alldeles för ostrikt
och svårt att följa.
Det jag däremot anser rimligt att säga inom detta exempel är:
"Jag ska bara äta godis på helger"
Det är lagom enligt mig. Visst är det inte enkelt, nej, men det är det
som  är grejen med nyårs löften. För att växa som människa
och person måste man lära sig pressa sig själv. Samtidigt inte för mycket,
för det är lagom att ta ett trappsteg i taget.

Nu kanske detta inte gäller
alla, om man t.ex vet med sig att man har en otrolig själv diciplin så funkar
det säkert utmärkt att ha dessa höga krav.

Puss och på återseénde!

Norrland är ett väldigt fint och enastående land,
som egentligen inte är ett eget land, men det det
är lätt att se det så eftersom skillnaden emellan
stockholm + sydsverige och norrland är oerhört
stor. (det slutar ju även på land så konstigt är det ju inte om
man skulle se det som just det, ett eget land)
Jag gillar värkligen norrland, jag t.o.m påstå att det ligger på min
älskar lista, inte för att jag har en sådan men jag tror ni förstår hur jag menar.

Jag, min kamera och min fader tog idag en promenad i detta vackra landskap
och jag fotograferade. Något som jag finner väldigt störande är dessa irreterande
träd ska skymma det vackra som jag ser döljer sig där bakom. Lite som värkligeheten
och som vi människor, vi alla är vackra men det är olika hur mycket man väljer att visa.
Norrland har valt att skymma det med alla dessa jävla träd. Men endå, mig kan du inte lura,
jag ser hur vacker du är egentligen är och lite vågar du minsann, kära norrland, att visa.

Något fint man också kan göra är att koppla bort allt annat och bara tyst stå och lyssna.
Lyssna på fåglarna som sjunger vackra visor, höra hur närmaste grannen som egentligen
inte alls bor nära, sågar på, på sitt lilla sågverk. Och det är allt man hur, och just det
är vad som gör't vackert. Om man i stockholm skulle göra samma sak, och bara lyssna,
hör man tusen ting som låter och tillsammans bara blir ett stort buller och oväsen.

Ja-a, på återseénde! /Hedda

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Massa släktingar är här och jag orkar inte
vara snäll, rolig och allt det där som man
kanske bör vara. Jag känner mig bara
allmänt hatisk och arg mot allihopa.
Fast egentligen är det bara mig själv jag
hatar tror jag.

Men jag vill bara vara ensam.

"Om mina döttrar hade varit som dig hade jag tagit livet av mig"

Man tar bara åt sig åt saker man vet stämmer. Saker man vet
att det ligger lite sanning i trots att man inte erkänner det
för sig själv.

Ja, jag vet att jag är jobbig. Men jag har inte erkännigt det,
och jag hade inte tänkt göra det heller. Jag hade tänkt skylla på att
det ligger i en fjortonårings natur, vilket fakist stämmer. Och sen
hade jag tänkt skylla på att folk förut sa att jag var "för snäll".

Jag vet inte varför jag är som jag är, jag bara är så, och jag
tänker fortsätta vara så hur mycket folk än klagar. Jag bryr mig
inte om er, jag bryr mig värkligen inte om er (vem försöker
jag övertala, mig själv?)

Jag vill blunda för hur saker egentligen är. Jag vill inte veta.
så snälla berätta inte.

Trots att snön försvann för ett tag sen och färgade staden grå,
kan jag faktiskt erkänna att julstämningen har anländigt.
och jag gillar det, jag gillar det mycket, much, muchos.



Det har varit vänner som sagt att jag borde ladda in fler bilder, så ja, jag tyckte denna bild passade rätt så bra.

Under tiden som jag levt har jag flyttat ganska så många
gånger, så det är bara ett ställe som alltid funnits med
mig genom allt. Ett ställe man kan relatera sin barndom
med. Och det stället är hos min farmor och farfar i Hälsingland.

I det stora röda huset, med det det knarriga trägolvet
och hur det luktar sådär som det bara luktar hos farmor och farfar.

Jag älskar friheten och lugnet som bara finns där. Hur man liksom
blir lite isolerad ifrån verkligheten och bara, för tillfället kan leva.
Promenera med farmor, spela Boul med pappa farfar och ibland,
om farmor orkar, även hon. Ta en kaffe paus nästan varje timme
och bara sitta ute och läsa, prata eller hjälpa farfar med korsordet.

Ligger jag i min säng under ett varmt täcke, i min
mysiga skorta, lyssnar på Bob Dylan och känner att
livet leker lite lagom fint sådär.

Men i bakhuvudet vet jag att min sp bok ligger där borta i hallen
i min platspåse och väntar på att jag ska göra läxan tills imorgon.
Men jag orkar inte, jag orkar inte, och jag orkar värkligen inte.