Don'tStealMyLollipop

Nu sitter jag här i bilen med en bra kännsla i magen. Tittar jag ut igenom fönstet
ser jag träd som frosten gripit ett hårt tag om och färgat vita.
Bakom träden ser man solen som håller på att gå ner och himlen lyser
starkt orange med några blåa måln lite här och var. Kontrasterna är obeskrivligt
vackra. Tänk er det framför er så kanske ni kan förstå, litegrann, varför det känns bra.

På ett sett känns det tråkigt att lämna norrland, och släkten. Jag som
t.o.m börjat prata litegrann som dom. Jag gillar att spela "Rappakalja"
och skratta åt ord som "Bjonk" och "opluppad". Jag gillar att promenera i farmor och farfars
fula kläder och gillar den lilla staden som kusinerna bor i, där man hälsar på alla
utan att dom, som i stockholm, varken skrattar eller kollar konstigt på en.

Samtidigt ska det bli kul att träffa alla kompisar. Jag vill krama om dom
och säga. " Fan vad du är bra".
Jag är faktiskt också bra, och  vet du vad? Det är du med. Det gäller bara att erkänna det
för dig själv. Ta fram det, för den finns där, medvetenheten om hur bra du egentligen är.
Ta fram den, smeta in din hjärna med den, öppna fönstret och skrik.
"Jag är så jävla bra!"
Sen hör du hur grannen skriker:
"Håll käften klockan är tre på natten"
Då går du ner till honom/henne bjuder på en kopp kaffe och övertalar honom/henne
hur bra han/hon också är. Sen springer ni ut på gatorna som två idioter
och skriker att ni är så inihelvetet bra!

För vi alla kan inte vara fotomodeller, vi kan inte heller vara sådär överdrivet utotriktade
och snälla roliga eller kaxiga. Men något vi alla kan vara, det är oss själva, och det är
fan minst lika bra!

Puss på er och jag älskar er allihopa era söta små
fanskaper! ♥

På återseéde! /Hedda- The great one.