Perfektionisktiska sidan av mig.
Jag har kommit på att jag inte riktigt är rädd för att misslyckas, som jag
förut trodde. Det är bara det att jag blivit perfektionistisk. Eller iallafall fått lite
drag av det, ibland.
Hah, det trodde ni inte om mig va?
Min mamma är också det. Jag tror jag börjar bli mer som henne.
Det är bra, eller jag vet inte. Vill gärna vara vara i någon rimlig balans
emellan mina två älskade föräldrar. Min pappa är sådär, väldigt intelligent och rolig.
Samtidigt har han en lite barnslig sida, och kan ibland också få det väldigt rörigt i huvudet
och även i hemmet. Min mamma är också intelligent, eller kanske mer klok. Har man
ångest eller liknande, går man till henne, hon har någon slags trollformell som nästan
alltid kan trolla bort den, det är som om hon alltid har dessa perfekta ord som alltid träffar rätt.
I alla fall sen är det de märkliga. Hon är på ett sätt väldigt lugn, håller på med meditation
och yoga mm. Sen är det den perfektionistiska sidan, en sida som gör att hon kan vara väldigt stressig,
eftersom det tar tid att få allt perfekt.
Min perfektionism är kanske lite ovanligare. Jag vill nämligen antagligen göra något bra,
eller inte göra något alls. Jag hatar att lämna in uppsatser jag inte är helt nöjd med. Jag
lämnar hellre inte in något alls, egentligen. Min perfektionsm är oftast negativ, eftersom jag oftast väljer att
inte göra något alls. Jag vågar ganska sällan heller försöka mig på "VG/MVG" uppgifter, eftersom
man knappast kan göra det bra i början. Att lära sig sådant tar ju mer tid en tiden man har på sig. För
att klara sådant misslyckas man antagligen på vägen, vilket är något jag inte riktigt tål.
Ett annat exempel är min historia jag nämde i ett inlägg lite längre ner. Den historian har jag
fortsatt med och lagt ner väldigt mycket tid på. Men jag har endå nästan skrivit ungefär lika
mycket som jag hade ifrån allra början. För att jag hela tiden lägger till, tar bort och ändrar.
Den måste helt enkelt vara perfekt!
(blir nästan arg nu!!!)
Ni ska inte tro att jag är sodär oerhört självupptagen bara för att min blogg i stortsett
bara handlar om mig. Fast jag tänker inte be om ursäkt för något. Det är ju endå
MIN blogg, och ganska logiskt vore det kanske om den handlade om just MIG!
Fast kanske är jag självupptagen. Jag vet inte. (Vad är jag?) Är det inte jag som
är mitten i mitt eget universum, eller? (Vad vet jag? Ingenting?)
Äsch, det börjar bli sent, jag är trött. Kanske får man säga vad man vill då. Kanske.
(sen när invarderade alla dessa "kanske" och dessa "jag vet inte" min blogg?)
Egentligen tror jag att jag vet. Kanske.
(Skrev detta inlägg runt 2 på natten förut, men råkade spara som utkast, om ni undrar varför jag tycker 19:44 är "sent")
På återseénde, kanske.
/Hedda who's maybe kind of great. Maybe.
förut trodde. Det är bara det att jag blivit perfektionistisk. Eller iallafall fått lite
drag av det, ibland.
Hah, det trodde ni inte om mig va?
Min mamma är också det. Jag tror jag börjar bli mer som henne.
Det är bra, eller jag vet inte. Vill gärna vara vara i någon rimlig balans
emellan mina två älskade föräldrar. Min pappa är sådär, väldigt intelligent och rolig.
Samtidigt har han en lite barnslig sida, och kan ibland också få det väldigt rörigt i huvudet
och även i hemmet. Min mamma är också intelligent, eller kanske mer klok. Har man
ångest eller liknande, går man till henne, hon har någon slags trollformell som nästan
alltid kan trolla bort den, det är som om hon alltid har dessa perfekta ord som alltid träffar rätt.
I alla fall sen är det de märkliga. Hon är på ett sätt väldigt lugn, håller på med meditation
och yoga mm. Sen är det den perfektionistiska sidan, en sida som gör att hon kan vara väldigt stressig,
eftersom det tar tid att få allt perfekt.
Min perfektionism är kanske lite ovanligare. Jag vill nämligen antagligen göra något bra,
eller inte göra något alls. Jag hatar att lämna in uppsatser jag inte är helt nöjd med. Jag
lämnar hellre inte in något alls, egentligen. Min perfektionsm är oftast negativ, eftersom jag oftast väljer att
inte göra något alls. Jag vågar ganska sällan heller försöka mig på "VG/MVG" uppgifter, eftersom
man knappast kan göra det bra i början. Att lära sig sådant tar ju mer tid en tiden man har på sig. För
att klara sådant misslyckas man antagligen på vägen, vilket är något jag inte riktigt tål.
Ett annat exempel är min historia jag nämde i ett inlägg lite längre ner. Den historian har jag
fortsatt med och lagt ner väldigt mycket tid på. Men jag har endå nästan skrivit ungefär lika
mycket som jag hade ifrån allra början. För att jag hela tiden lägger till, tar bort och ändrar.
Den måste helt enkelt vara perfekt!
(blir nästan arg nu!!!)
Ni ska inte tro att jag är sodär oerhört självupptagen bara för att min blogg i stortsett
bara handlar om mig. Fast jag tänker inte be om ursäkt för något. Det är ju endå
MIN blogg, och ganska logiskt vore det kanske om den handlade om just MIG!
Fast kanske är jag självupptagen. Jag vet inte. (Vad är jag?) Är det inte jag som
är mitten i mitt eget universum, eller? (Vad vet jag? Ingenting?)
Äsch, det börjar bli sent, jag är trött. Kanske får man säga vad man vill då. Kanske.
(sen när invarderade alla dessa "kanske" och dessa "jag vet inte" min blogg?)
Egentligen tror jag att jag vet. Kanske.
(Skrev detta inlägg runt 2 på natten förut, men råkade spara som utkast, om ni undrar varför jag tycker 19:44 är "sent")
På återseénde, kanske.
/Hedda who's maybe kind of great. Maybe.
Tankar:
Trackback
