Don'tStealMyLollipop

Jag har kommit till ett märkligt ställe där mitt humör går upp
och ner mest hela tiden. Man tror att nu NU kanske man kan få
fortsätta gå i den där nerförsbacken. Fortsätta på stigen där solen
alltid lyser. Men precis när tanken slagit en så kommer det en vägkorsning
och man råkar välja stigen där det är uppförsbacke. Men man måste alltid
fortsätta gå. Kanske är det som man kan förknippa livet med, en stig.

En stig där man möter både gott och ont. Sol och mörker. Ner eller uppförspackar
eller kanske är stigen bara alldeles rak. Men man måste alltid fortsätta att gå,
Även om det är uppförsbacke, spö regn och stenar som alltid råkar ligga framför
ens fötter. Kanske ramlar man ibland. Men man måste resa på sig, för livet är
en uppgift. Men man får inte glömma att efter mörkret brukar solen titta fram.

Iallafall, så typiskt mig att börja prata om vad livet är när jag bara skulle säga att
mitt humör går upp och ner hela tiden.

Men jag har kommit på att nästan alla
mår dåligt ibland. Man tror sig vara så ensam
om vad man känner. Man tror att alla mår så jävla bra.
Men man vet egentligen ingenting.

Jag mår illa.

Godnatt

/Hedda.