Don'tStealMyLollipop

Det är is kallt. Min sadel är blöt. Jag cycklar. Fort
Tills jag slinter på pedalen och på nått sett välts hela
cyckeln. Jag ligger stilla i några sekunder. Hela
världen är stilla i några sekunder. Smärta.
Allt blir suddigt när tårar stiger i mina
ögon.

AJAJAJ. Jag reser mej. Hela kroppen värker
och från vänstra armbågen och högra knät rinner
det blod.  En bil stannar framför mej
- Oj, har du vält?
Dryg som jag är svarar jag irriterat:
-Min pappa kommer snart!
Även om jag vet att han bara stannar för att vara
snäll kan jag inte låta bli att bli irriterad.

Senare när jag sitter på tåget efter att min pappa
kommit och plåstrat om mej och kört mej till tunnelbanan
så kommer det en man och sätter sej mittemot mej.
Han stinker av alcohol, svett och ciggareter.
och jag, som en vanlig svensk medborgare är
alldeles för artig för att hålla för näsan.

även om hans doft nästan får mej att spy.
Jag känner hur han stirrar  på mej, försiktigt
tittar jag på honom. Hans ögon är svarta, och
fyllda av hat. När han rapar kommer det en jätte
sur doft och jag kan inte rå för spykännslorna som
ilar inom mej.
Jag tycker så synd om sånna människor, deras
liv kan inte ha varit det bästa och deras enda väg till
lycka är att trycka i sej en väldans med alcohol.
Eller snarare:
Endå vägen att undvika värkligeheten är att
trycka i sej en väldans med alcohol.


hejdå.